The ancient
The ancient Darkness enveloped the inhabited world like a veil. As proof of its goodwill, it generously spread its most precious whispers across its surface and allowed them to speak for it.
At its tentative first contact with the unprepared inhabitants, a deep and primal terror was awakened that echoed through the very existence of those inhabitants. Driven by this fear, in their ignorance they decided that the only rightful defense against the unknown was to banish it from their reality. They condemned the unknown as evil without first understanding its nature.
With a skill and cunning that only desperation can conjure, they negotiated and deceived the Darkness, encapsulating it within a fortress built of ancient, almost forgotten rituals. Through alchemy, a material was created—immeasurably durable, extraordinarily precious—designed to be impossible to open and impossible to destroy, its final puzzle intended to be unsolvable.
It was during the fervent discussions among the creators of the fortress that they struggled to convey a warning that would transcend time. Loudly and with nervous glances, they agreed that nothing was more terrifying than scales that shimmered in the night like predators, their gleaming surfaces evoking fear on an instinctual level. Therefore, they adorned the innermost chamber of the fortress with these adornments, their warning permeating the room and deepening the dread of any visitor who dared to approach this place.
Thereafter, they scoured the world, each individual whisper carefully encapsulated in its own crafted containment, fearing that this was a spore that could germinate into a new thing, of that which would never be mentioned again.
With determination and fearful anxiety, they methodically and collectively transported these horrifying constructions through unknown and unforgiving domains to the underside of the world. There, beyond all known maps and worldly memories, it would remain, eternally condemned, doubly sealed in oblivion.
Det uråldriga Mörkret omsvepte den bebodda världen som en slöja.
Som bevis på sin välvilja spridde den generöst sina dyrbaraste röster över dess yta och lät dem tala för det.
Dess trevande första kontakt med de oförberedda invånarna, väcktes en djup och primal skräck som genljöd genom invånarnas existens. Drivna av denna fruktan, beslutade de i sin okunnighet att det enda rättmätiga försvaret mot det okända var att förvisa det från sin verklighet. Fördömde de det okända som ont utan att först förstå dess natur.
Med en skicklighet och list som endast desperation kan frambringa, förhandlade och förvillade de mörkret, förpackade det inom en borg byggd av forntida, nästan bortglömda ritualer, genom alkemi skapades ett byggmaterial, oerhört tåligt, oerhört dyrbart, utformad för att vara omöjlig att öppna och omöjlig att förstöra, med en sista gåta tänkt att vara utan svar.
Det var under de upphetsade diskussionerna bland fängelseborgens skapare, när de kämpade med att förmedla en varning som skulle sträcka sig bortom tiden, som en beslut fattades. Högljutt och med nervösa blickar, enades de om att inget var mer skrämmande än fjäll, vilka skimrade i natten som rovdjur, vars glimmande ytor väckte fruktan på ett instinktivt sätt. Därför klädde de borgens aldra innersta kammare med dessa utsmyckningar, vars varning genomsyrade rummet och fördjupade rädslan hos varje besökare som vågade närma sig denna plats.
Därefter genomsökte de världen och varje enskil röst förpackades i sin egen omsorgsfullt tillverkade inkappsling, av rädsla för att detta var en spor som kunde gro till ett nytt, av det som sedan aldrig åter skulle bli nämnt.
Med beslutsamhet och en skräckslagen ängslighet, metodiskt och gemensamt transporterade de dessa fasansfulla konstruktioner genom okända och oförsonliga domäner till världens undersida. Där, bortom alla kända kartor och världsliga minnen, skulle det förbli, evigt fördömt dubbelt förseglad i glömska.
Estado de energía semanal
-- Ranking de
Poder 
-- Piedra de
Poder